Reservation för fel i texten då den under tidspress har textbehandlats av PS och partikansliet.
PS svar på motioner om två partiordförande D4–D27
I motion D4–D16 samt D19–D27 föreslås att denna kongress väljer två partiordföranden. I motion D17, föreslås att stadgarna ändras så att delat ordförandeskap införs på alla nivåer i partiet och att det även ska finns två partisekreterare. D18 föreslår en stadgeändring som gör det möjligt att välja en ellertvå ordförande på alla nivåer.
Förslaget om delat ordförandeskap diskuterades på kongressen 2006 och 2010. I partistyrelsens svar 2006 anfördes följande.
”Partistyrelsen instämmer i att partiordförandeuppdraget ofta är det tyngsta och mest pressande uppdraget i ett parti. Det är ett demokratiskt problem i alla partier att kretsen av personer som är villiga att ta på sig ordförandeskap och ledande uppdrag av detta skäl minskar. Vi tror dock inte att ett delat partiordförandeskap är någon lösning. Erfarenheterna från andra partier som prövat denna modell talar för att det som var tänkt att bli en delad börda, istället blir en dubbel börda. Inte heller rekryteringen av ordförande torde underlättas, eftersom de som väljs inte bara ska ha egna kvaliteter, utan också måste fungera väl tillsammans. Till detta kommer att ett delat ordförandeskap lätt skapar otydlighet, såväl inåt som utåt. (…)”.
Till kongressen 2010 skrev partistyrelsen följande:
”Partistyrelsen anser att vår nuvarande modell med en kongressvald ordförande fungerar väl och ser inte något skäl att utreda en förändring. Mp:s nuvarande ledarduo fungerar av allt att döma väl, men vi ska inte glömma bort att MP har andra, mindre positiva erfarenheter av tidigare språkrörskombinationer. Även om också vårt partis ledning måste vara kollektiv och därmed beroende av goda personliga relationer, så ställer språkrörsmodellen extraordinära krav på s.k. personkemi och begränsar urvalet av möjliga kandidater. Det är heller inte så, såvitt man kan bedöma, att Mp:s
språkrör vart och ett har en mindre betungande arbetssituation än en andra partiers ordförande trots att de på papperet delar på jobbet.”
Att det inför den här kongressen uppstått ett förnyat intresse för modellen med deltat ordförandeskap hänger åtminstone delvis samman med att det finns flera kandidater till ordförandeposten. Ställningstagandet i organisationsfrågan färgas oundvikligen av antaganden om hur kandidaternas utsikter att bli valda förbättras eller försämras av den ena eller den andra modellen. Det kan göra det svårare att fatta ett välgrundat beslut om en ledningsmodell som håller över tid och så långt som möjligt är oberoende av vilka ordförandekandidater som för tillfället är till gängliga.
Partistyrelsen menar att partiets nuvarande ledningsorganisation i allt väsentligt fungerar väl. De förbättringar som det alltid finns utrymme för är fullt möjliga att åstadkomma inom ramen för dagens stadgar. Stora eller principiellt viktiga förändringar bör bara göras då det är nödvändigt för att komma till rätta med allvarliga brister och besluten bör fattas efter en seriös beredning. Det ligger ett demokratiskt värde i att de organisatoriska formerna i väsentliga deltar är stabila över tid. Organisationsförändringar för sin egen skull eller för att ”pröva något nytt” riskerar alltid att
skapa nya problem och brister utan att komma åt de gamla. En så genomgripande förändring som ett delat ordförandeskap innebär, förutsätter dels att det finns allvarliga problem som inte kan lösas inom nuvarande stadgar, dels att modellen med delat ordförandeskap på goda grunder kan antas lösa dessa problem. Partistyrelsen menar att inget av dessa krav är uppfyllda. Tvärtom innebär ett delat ordförandeskap en risk för att nya problem skapas. Språkrörsmodellen ställer extremt stora krav på dem som ska väljas. Inte bara på var och en, utan i än högre grad på dem som par. De ska vara och uppfattas som likvärdiga företrädare för partiet och de måste agera samfällt så att det inte uppstår oklarhet om partiets position eller spekulationer om konflikter i ledningen.
Miljöpartiet, som är det parti som har längst erfarenhet av delat ordförandeskap, har demonstrerat att detta är mycket svårt att uppnå och de var för några år sedan på väg att införa en enkel ordförandepost,bl.a. för att språkrören hade haft svårt att leva upp till kraven på både tydligt och likvärdigt delat ledarskap utåt och inåt. Språkrörsparet Eriksson och Wetterstrand blev dock en framgång och man avstod från ändringen. Hur det blir efter de nuvarande språkrören återstår att se. Ett väl samkört ordförandepar kan å andra sidan skapa ett annat problem, nämligen att ordförandefunktionen blir väldigt tung i förhållande till resten av partiledningen (PS och VU). En ensam ordförande måste leva med ”risken” att bli nedröstad. I vårt parti ser vi det som en demokratisk styrka att besluten fattas av hela den politiska ledningen och inte dikteras av partiets ordförande. Två ordförande som kommit överens kommer att ha svårare att jämka sig i en diskussion och de riskerar, även om de inte själva eftersträvar det, att få en så stark position att övriga partiledningen inte vill gå emot deras uppfattning. Partistyrelsen menar att vi bör vara stolta över och slå vakt om partiets kollektiva, demokratiska ledningsmodell. Ett delat ordförandeskap innebär en betydande risk att partiets ledning blir mindre, inte mer, kollektiv till sin karaktär.
I motionerna framförs ett antal argument för ett delat ordförandeskap. De viktigaste kommenteras här i
korthet.
Avlastning av partiordföranden: Inget tyder på att ett delat ordförandeskap innebär en minskad
arbetsbörda för var och en eller en mindre utsatt position. En ordförande kommer alltid att förväntas
vara ordförande 24 timmar om dygnet och kraven minskar inte för att de är två.
Arbetsdelning: En arbetsdelning mellan två ordförande, t.ex. så att en koncentrerar sig på
riksdagsarbete och en på medlems- och folkrörelsekontakter, ökar dels risken för att den ene
ordföranden uppfattas om överordnad den andre, dels för risken att partiet inte talar med en tunga. Det
finns en viktig poäng i att den främste företrädaren för partiet i riksdagen och i media också är den
som är och upplevs vara partimedlemmarnas partiordförande.
Minskad personfixering: Medias personfixering är ofta överdriven och riskerar ibland att dra
uppmärksamheten från politikens innehåll, men inget tyder på två partiledare innebär någon förändring
i det avseendet.
Fler kan identifiera sig med partiet: Det stämmer möjligen i någon mening, men det finns inga belägg
för att graden av ”identifikation” med partiledaren/partiledarna har något betydande samband med
partiets förmåga att vinna stöd för sin politik. Partiledareffekten på valresultat är i de allra flesta fall
begränsad och en partiledare kan fungera både som ”flöte” och som ”sänke” i olika väljargrupper.
Båda dessa effekter skulle i så fall stärkas med ett delat ordförandeskap.
Större medialt utrymme: Partiernas mediala utrymme mäts löpande av partiets informationsavdelning.
Det finns inget som tyder på att Miljöpartiet skulle ha någon medial fördel av att ha två språkrör.
Andra faktorer är helt dominerande.
Delat ordförandeskap är modernt: Vad som är modernt kan diskuteras. När vårt parti grundades
1917 hade det under de första åren ingen partiordförande alls men två ordförande i arbetsutskottet.
Alla utomstående och kanske även många medlemmar trodde förmodligen ändå att Zäta Höglund var
demokratiskt vald partiledare. Modellen övergavs snabbt. Att en organisationsmodell har många år på
nacken behöver inte innebära att den är ”omodern”, utan kan tyda på att den har visat sig fungera väl.
På förenings- och distriktsnivå tillämpas i några fall modellen med delat ordförandeskap utan att det
finns något uttryckligt stadgestöd för det (ordet ”ordförande” i § 40 och § 68 kan dock läsas både
som singularis och pluralis). Det har inte ifrågasatts av någon och partistyrelsen har därför inte haft
anledning att göra någon stadgetolkning i detta avseende. Vi menar att en praxis nu har skapats som
innebär att stadgarna får anses tillåta två ordförande för de föreningar och distrikt som önskar det.
Någon stadgeändring är därför inte nödvändig.
Avslutningsvis vill partistyrelsen framhålla att partiets ledning inte enbart består av partiordföranden.
Vice ordförande, partisekreteraren och samtliga ledamöter i partistyrelse och verkställande utskott
deltar utifrån sina förutsättningar med kunskaper, erfarenheter och kontaktytor i partiets ledning.
Riksdagsledamöterna företräder partiet i media och på andra sätt i så stor utsträckning som är möjligt.
Arbetet med att representera och leda partiet fördelas redan i dag på ett stort antal personer, dels för att skapa rimligare arbetsförutsättningar för partiordföranden men framför allt för att det innebär ett bättre ledarskap.
Partistyrelsen föreslår
Att motionerna D4–D27 avslås
